torsdag 16 juli 2009

För ett halvår sedan

Idag blir vår älskade dotter ett halvår! Jag kom på att jag inte har skrivit här om hur det var när hon föddes, så här kommer "förlossningsberättelsen".

Till att börja med fick vi åka till Förlossningen för en koll på måndagen den 13 januari, eftersom jag hade ont i höger sida. Då visade det sig att jag var öppen två centimeter och hade lite sammandragningar, läkaren sa att det nog skulle sätta igång när som helst men oxå att det kunde dröja några dagar. De gjorde även ett ultraljud och såg att allt var bra med bebisen och att den låg väldigt långt ner. Vi åkte i alla fall hem.

Dagarna som följde satt Pelle och jag mest i soffan och glodde på varandra, det kändes såå segt och jag tyckte inte alls det kändes som att det var på gång.

Onsdagen den 15:e hade jag en tid för koll hos barnmorskan här i Högsby. Jag tyckte att jag kunde känna lite svagt att det gjorde ont hela dagen, men det kom inte alls regelbundet. Barnmorskan tyckte att allt såg bra ut, "Hoppas bebisen kommer i natt" var det sista hon sa innan jag gick. Då tänkte jag bara att det förmodligen inte skulle komma någon bebis alls, det kändes faktiskt så...

Värkarna (jag har fattat i efterhand att det faktiskt var värkar) fortsatte hela dagen och kvällen. Jag brydde mig inte så mycket, var som sagt ganska uppgiven. Pelle däremot började ta tiden på hur långt det var mellan värkarna, jag tyckte att det var svårt att avgöra när de började och slutade för det gjorde verkligen inte speciellt ont, men vi kom i alla fall fram till att det var ca. tio minuter emellan.

På kvällen låg vi i sängen men ingen av oss kunde sova, jag för att värkarna kändes lite mer och Pelle låg med klockan hårt i handen:) Vid klockan tolv började han tycka att vi skulle ringa till Förlossningen. Det tyckte jag var helt onödigt, jag var helt hundra på att det inte var någon bebis på väg då, dels för att det inte gjorde speciellt ont och dels för att vattnet inte hade gått ännu.
Jag föreslog istället att jag skulle gå och lägga mig på soffan så att Pelle kunde sova, jag blev idiotförklarad.... När klockan var två ungefär hade jag i alla fall blivit övertalad att ringa Förlossningen, de sa att det lät som om förlossningen var igång och att vi kunde vänta hemma så länge vi ville och sen komma dit. Precis när jag la på luren kom en värk som var mycket starkre än de andra, jag hann knappt säga att vi skulle åka innan Pelle satt i bilen. På vägen till Kalmar ökade värkarna och nu kom de ganska tätt. Men det kändes så mysigt att åka den där vägen mitt i natten och vi började nog förstå att det skulle komma en bebis snart.

Vi kom till Kalmar vid halv fyra. Jag blev undesökt och var då öppen nästan 4 cm. Jag hade läst att som förstföderska öppnar man sig ca en centimeter i timmen, så jag räknade ut lite snabbt (och avrundade uppåt) att bebisen kanske skulle komma någon gång på eftermiddagen. Barnmorskan frågade om jag ville bada och det tänkte jag att jag kunde göra för att fördriva tiden... Badet var mest plågsamt eftersom värkarna var mycket starkare och kom mycket tätare så jag stod bara ut i tjugo minuter, Pelle var med mig hela tiden och var helt underbar, sa att jag var duktig (det vill man höra då) och servade med dricka. När jag hade kommit upp blev jag undersökt igen, öppen 6-7 cm! Resten är lite suddigt för det gick så snabbt. Men värkarna var jättestarka och jag ville ha ryggbedövning, tänkte ju att det skulle hålla på länge till. Jag provade även lustgas, fick 50/50 av lustgas och syrgas, det var nog en bra smärtlindring, den enda smärtlindringen jag hann med förövrigt, men jag tycker mest det kändes som att vara skitfull. Blev undesökt igen och var helt öppen, alltså ingen tid för ryggbedövning. Barnmorskan verkade ganska förvånad, sa att hon inte hade trott att hon skulle få vara med på vår förlossning (hon gick av sitt pass klockan sju). Det kändes lite som att jag var i en annan värld, även om jag kände värkarna
mycket väl. Jag blundade, andades lustgas och försökte gör som BM sa till mig. Jag har läst i journalen efteråt att vattnet gick vid 05.35, krystvärkarna startade 05.50 och Andrea föddes 06.01! Tur att vi inte väntade hemma på att vattnet skulle gå! Från att vi kom till Kalmar och tills hon var född tog det alltså två och en halv timme, förmodligen gick det fort för att hon hade legat så långt ner och tryckt på i flera dagar.

Så fort hon var född försvann all smärta och jag kände mig som vanligt, lite trött kanske. Moderkakan kom ut som den skulle och jag behövde bara sys ett par stygn. Pelle var med hela tiden, det är underbart att känna att man har klarat av en sån sak tillsammans:)

Även om jag tyckte att det gjorde sjukt ont skulle jag inte vilja ändra på något med min förlossning och jag hoppas att jag får göra om det igen!




7 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis på 6 månaders dagen! Lilla snörpan vad stor hon blir =)
Ses på lör! Kramar Kattis

Lena sa...

Vår lilla älskade unge, ett halvt år redan!! Det blir bara mer underbart för varje dag att få vara med dig. Pussar och kramar från mormor o morfar

Linda & Agaton sa...

Härliga förlossning! Skönt att du kan se tillbaka på med en positiv känsla!!

GRATTIS Andrea på din halvårsdag!!

emma sa...

nästan så jag sitter och lipar för nog har ni världens finaste dotter och jag världens finaste brorsdotter! Som redan är ett halvår, ofattbart men underbart =) kram

Ronja sa...

Ja, hujedamej... tårarna rinner!! Underbara lilla unge!!

Anonym sa...

åh va fint du skrivit!! man får verkligen hela inlevelsen!!

Anonym sa...

anonym är förövrig din vän bräken:)